carolusrex

Ibland upplever man plötsligt en sån där magisk kväll. Jag var hos mina vänner i Oslo. Vi hade flängt runt hela stan och plötsligt sitter hon där. Jag kan lova att jag aldrig har varit så framåt och envis tidigare, och det är sällan eller aldrig som jag någonsin klickat så fort med någon. Att sitta på Jernbanetorget mitt i natten när det är 0 grader ute, hålla om någon och hoppas att det aldrig ska dyka upp någon taxi, sånt är speciellt. Och jag kan nog lova att jag aldrig kommer att glömma den här kvällen. Inte ens det faktum att jag fick extraknäcka som uteliggare mellan 5-9 (pg.a. att vissa människor inte kan hålla koll på sina mobiltelefoner) förstörde den där härliga känslan jag har haft i magen sen dess. Hur hon mådde dagen efter vet jag inte, kanske hade hon ångest för att hon hade gjort något hon tyckte att hon inte skulle ha gjort, men för mig var det fucking awesome om jag ska uttrycka mig poetiskt, och det ska man ju. Det enda som sänkte stämningen var att jag var tvungen att åka hem. Och saknaden av Oslo gjordes inte mindre av alla andra underbara människor jag träffade. Fy fan för att visa min enorma blödighet här på bloggen. Men vad gör det nu, har ju inte skrivit annat än om känslor på sista tiden. Det blir i alla fall ett nytt Oslo-besök mycket snart igen, var så säkra på det.

Återkommer med lägesrapport i den matchen senare.
Då var påsken här, med allt vad det innebär....
Ser att som att det blir tid för kontemplation för min del. Om det inte dyker upp någon sista-minuten till skogen. Då tar jag nog det. Så, hur kommer det sig att jag skriver idag, förutom att en fräsig rubrik dök upp i min alldeles för okontrollerbara hjärna? Anledningen är tristess. Tomhet. Men ändå med en smula skön likgiltighet i brösten. Jag är nog lite apatisk just i detta nu.
Så till väsentligheterna, boulematchen! Det finns ett vida spritt missförstånd angående dödens barnsliga förtjusning i schack. Och visst är han en taktiker av stora mått, men det är knappast brädspel han har utmanat tilltänkta offer (särskilt riddare) genom tiderna. Hans stora passion i livet är nämligen boule. Detta därför att det är ett spel som kräver koncentration, taktiskt kunnande och som dessutom involverar potentiella mordvapen. När matchen är till ända (oavsett utgång), kan döden helt enkelt ta kål på sin opponent genom att föra valfritt klot mot dennes skallbas. Döden föredrar "lillen". Nog talat om livets ändlighet och den hinsevärld vi alla inom sinom tid kommer att bege oss till.
Jesus dog förresten under påsken. På påsken klär man sig i gult som är fruktbarhetens färg. Det tycker jag är lite markabert, tjipp och hej!

Fast inte på något dåligt sätt direkt. Det är dock så här kära läsare, jag vet inte vad jag vill och jag vet inte vad andra vill. Jag känner mig dock lite som gubbarna i trissreklamen. Jag går runt med en lott i fickan som jag är rädd för att skrapa, för det kanske inte finns en miljon på den. Men jag gillar känslan av att jag kanske är miljonär. Sådan är jag just nu.
Hur alla andra är vet jag inte. Carolus t.ex. har jag inte hört ett ljud av sedan han hastigt och lustigt gav sig ut på en lustresa till Karelen där han citat skulle "Nedlägga björnen och tukta den likt den kona hon är." Jag inväntar fortfarande vykort. Om det är någon som borde känna ambivalens så är det han. Vakna upp i Riddarholmskyrkan en vacker dag med ett hål i huvudet. Men nog om honom.
Så vad händer då med min trisslott? Grejen är ju att den till slut blir obrukbar. Helst ska man ju ta ut den ur fickorna när man tvättar, men jag är ju glömsk. Så vi får väl se, tiden får utvisa. Om jag ändå kunde bestämma mig för om det är en trisslott eller bara en bong som man köpt på någon satans barnens dag! Barnsley vinner tydligen aldrig på bortaplan btw. Så fridens liljor, nu är det april och jag farfram som en stormig afton med ett Höganäskrus i min famn.
God natt och guttår!

Så fick jag äntligen träffa henne igen i förgår. Vi hade inte setts sen i juni med undantag för en kort hälsning för några veckor sedan. När vi fikade kom alla känslor tillbaka som jag trodde försvunnit för länge sedan. Hon får mig att må så sjukt bra, pushar mig till att bli bättre. Det är då samtidigt tråkigt att känna att det inte kommer bli något. Det känns som det finns en distans från hennes sida som är omöjlig att tränga igenom. När vi stod i tunnelbanan på vägen hem stod hon lutad bak mot en plexiskiva. Jag la verkligen märket till hur vacker hon var då och kände att det har skulle vara ett perfekt läge att smeka hennes kind och kyssa henne. Men samtidigt kände jag det i hela kroppen. Det hade inte mottagits väl. Om det någonsin har funnits några känslor från hennes sida så är de borta sedan långt tillbaka. Så det blir en snabb tafatt kram innan jag hoppar av. Men visst, jag har enormt svårt att läsa av sådant. Får förmodligen finna mig i att hamna i vännerfacket, men hellre det än att mista henne ur mitt liv. För allt detta till trots hade mitt självförtroende ökat med 100% när jag gick där ifrån.

Nej, det har inte varit någon drömteater på sistone. Ibland hade man önskat att livet hade kunnat ta paus. När någon som är så djävla nära en håller på att välta hela sitt liv över ända och man är den ende som finns till hands 24/7.
Jag hade mina egna problem redan innan men istället tvingas man tackla någon annans. Så när det börjar lösa sig för vederbörande så står man kvar där. Med sina egna hjärnspöken som har blivit tio gånger värre än de var tidigare. Allt bagage man har med sig packas upp igen. Och man står med sin utvälta resväska och känslor över hela djävla perrongen. Även om det står massa folk som vill hjälpa dig kan de inte för man vill inte berätta vad som tillhör en. På vägen har man också lyckats såra folk som har trott att ens desperation, ilska och sorg handlar om dem när de egentligen inte har med saken att göra. De råkade bara stöta ihop med en vid fel tillfälle.
Så man känner sig ensam, ömkar sig själv och medan man gör det missar man alla måsten. Så sitter man fast i ett ekorrhjul. De man hade hoppats på kunde ta en ur skiten är uteslutet bara för att man är de vrak man är. Allt man kan hoppas på är tur antar jag.

Det finns visst folk som fortfarande besöker denna grönsak till blogg. Det skiter jag i just nu. Måste skriva av mig all den besvikelse och hopplöshet jag känner just nu. Jag kommer att dö ensam. Det är ingen högoddsare. Statisktiskt sett ska det vara lögn i helvete att träffa någon man tycker om som faktiskt besvarar dessa känslor. Men uppenbarligen händer det, hela tiden. Min teori är att för att oddsen ska kunna vara så djävliga som de är så måste jag ta en större del av antalet misslyckanden än genomsnittet. Så lång så bra. Jag vägrar ju dock pg.a. att jag är människa acceptera min lott i livet. Det är ju det där djävla hoppet man lever på. Om man bara kunde inse sina begränsningar som en gravt oattraktiv varelse så hade man ju sluppit alla backlash. Då mår man ju bara tusen gånger sämre än man gjorde tidigare. Men jag måste ju någonstans inombords få en kick av att straffa mig själv. Bygga upp förväntningar och tro att allt kommer lösa sig till det bästa. Jag är för fan Voltaires Candide! Men nu måste jag verkligen ta mig samman, för jag orkar inte mer motgångar. Orkar inte med fler sociala misslyckanden.  Så nu ska jag ge mig fan på att trycka undan det där svekfulla hoppet och fokusera på att göra det bästa av situationen. Typ skaffa en katt kanske.

Högaktningsfullt
Er ensamme och besvikne skribent

Kära läsare. Visst har vi haft kul ihop genom årens lopp? Detta utan vi faktiskt inte har setts öga mot öga. Jag har i alla fall haft kul när jag har suttit här och plitat ner sanningar. Det är just därför jag med gråten i halsen måste meddela er att carolusrex.blogg.se går mot sitt slut. Inom en snar framtid kommer jag att lägga ner denna blogg och ge mig av mot nya äventyr. Säkerligen är det jag själv som lider mest av detta(läsarskaran har ju inte varit den största). Men tiden är mogen för att gå vidare.
Kanske ger jag en dag ut denna blogg i bokform? Men än kommer det bli ett par inlägg till innan allt är till enda. Carolus har ju inte sagt sitt om nedläggningen än och han kommer inte bli glad som ni säkert förstår. Redaktörn ska spy ut sin sista galla över etablissemanget också!
Hoppas ni finner mina sista rader intressanta. Glöm inte att Carolus ande alltid finns med er;)

Överallt drunknar man i det. Denna flod av fördömande av rådande ideal.
"Det är synd om alla stackars flickor som tvingas växa upp i denna utseendehets."
"Det är mycket värre nu än när jag var ung." Men snälla, kamma er! Vad är det för guldålder ni växte upp i då allt var så himla perfekt? 60-talets jordholksideal kan kanske för den oinvigde känns som en mer avslappnad stil, men många är de som kan vittna om att repressalier under 60 och 70-talet utgick mot den som hade lust att vara annorlunda så gott som konsekvent. Vad jag menar är alltså kompanistryk. Om vi tror att mobbingen idag är omfattande eller värre än idag är vi återigen fel ute. Enda skillnaden är att vi har ett namn på det. Men den kollektiva nostalgiska minnesförlust som verkar svept som en vind över vårt avlånga land har raderat ut detta. Allt blir bara värre i det allmänna medvetandet. Men det lustiga är att samma sak verkar drabba nästan varje generation. Men visst, vi bestämmer oss för att återinföra Viktorianska 1800-talsideal så ska ni få se hur bra alla unga kvinnor mår. För det är ju naturligtvis dem det är synd om.

Jag lämnar er med ett litet citat. Kanske tror ni att jag har hört det på ett PRO-möte, kanske sett det på debatt eller läst det i en insändare, men ack vad fel ni har.

"Våra dagars ungdom älskar lyx. Den uppträder ohövligt, föraktar auktoriteter, har ingen respekt för äldre människor och pratar när den borde arbeta. De unga reser sig inte längre upp när äldre personer kommer in i ett rum. De säger emot sina föräldrar, skryter på bjudningar, glufsar i sig efterrätten vid matbordet, lägger benen i kors och tyranniserar sina lärare."

Sokrates (Grekisk filosof och mångsysslare under antiken)